måndag 7 januari 2008
It's not easy being green.
När bror flyttade hit fick han ett olivträd av svägerskan.
Oliven döptes till Måns och bror har på ett passive agressive-aktikt vis
försökt ha ihjäl fredsbringaren ända sen des.
Jag vet inte om det finns ett budskap där?
Nu har bror dragit till Peru och Måns lever på existensminimum i den tysta lägenheten..
Krukan omges av en drös löv som gett upp och hoppat, och nu ser hela
Måns suicidal ut.
Jag var där i dag för att ge lite kärlek och näring.
Jag önskar det var något mer jag kunde göra,
kanske cipramil?
Oliven döptes till Måns och bror har på ett passive agressive-aktikt vis
försökt ha ihjäl fredsbringaren ända sen des.
Jag vet inte om det finns ett budskap där?
Nu har bror dragit till Peru och Måns lever på existensminimum i den tysta lägenheten..
Krukan omges av en drös löv som gett upp och hoppat, och nu ser hela
Måns suicidal ut.
Jag var där i dag för att ge lite kärlek och näring.
Jag önskar det var något mer jag kunde göra,
kanske cipramil?
söndag 6 januari 2008
If you don't know me by now...
Käre John,
Du fick vänta utanför.
Jag sa att det var för snuskigt härinne.
Jag körde en överförfriskad undermattanstädning som egentligen bestod
av att gömma det värsta snusket i min garderob och i skafferiet.
Sen lät jag lamporna vara släckta, även på morgonen.
Ibland är det nordiska mörkret skonsamt.
Efteråt gjorde du narr av mig, som att jag var en neurotisk
kontrollfreak som inte visste vad stökigt egentligen betydde.
Jag hade lyckats.
Det luktade konstigt när jag kom hem efter jul så dan före nyår beslöt
jag mig för att ta tjuren vid de snuskiga hornen och ta itu med odören.
Det fanns två kritiska zooner.
Badrummet och köket.
Köket luktade värst.
Jag slängde soporna. (Ja, jag vet att tanken är att man gör det innan
man åker bort.)
Sen andades jag in genom näsan en sista gång…
Jag gillar att laga mat.
Jag orkar inte alltid äta upp.
Jag gillar inte att slänga mat.
Då kan det bli så här...
Jag kände mig modig och stark, lite som en upptäcktsresande.
När jag var klar åkte jag hem till I och O och åt soppa.
Undrar om dom låtit mina händer hålla fina lilla D om dom vetat om min
snuskiga hemlighet?
Where everybody knows your name..
lördag 5 januari 2008
The quest is over.
Jag har tänkt skriva att han-som-är-överallt, är överallt!
Det skulle vara roligt.
Men det är han inte.
Han är ingenstans längre.
Ett tag kändes det som jag inte kunde gå till konsum utan att springa
på honom, som att en stor hand från ovan vänligt med bestämt puttade oss till samma syltor.
Det bästa jag kunde komma på var att dricka mig genom stan med A.
För gamla tiders skull, för att vi kom hit tillsammans och för att hon inte kommer vara här. För att det inte alltid blir som man tänkt sig.
En söderodyssé tillbaka i tiden med höjda glas.
fredag 4 januari 2008
Käre John, minns du att det fanns en sång..
Käre John,
jag är förvirrad.
Hur kommer det sig att det alltid är när jag oförsiktigt
slappnar av som du dyker upp?
Det är ojuste.
Det är foul play.
Usch.
För övrigt har D visat sig vara en mycket förvirrande bokstav.
På bussen idag började det lugnt med ”Die”, Different names for the
same thing, Dignity and shame och Do the dog. En snällgungande resa
från hemmet till jobbet. Jag var nästan framme när Chip Taylor och
Carrie Roriges började sjunga Do your part. Oskyldigt recyclinguppmuntrande kan tyckas, men det var då min morgonhjärna började övertolka..
”Do your part
don't sing that song no more
forget her number
don't dare to make that call
stay home
don't fly to Texas just to show her your stuff
drink coca cola from a biodegradable cup
do your part”
Hm, inte bryr väl sig Chip om genus? Han har uppenbarligen skrivit
sången till mig.
Ring honom inte.
Var cool.
Sen öde och slump. Don Williams hade felaktigt smygit sig in under sånger på D, med ”I believe in you”
Sen kom Don’t Leave…
”There's a record you used to play,
there's Joni singing
'best to be without you',
And I know just what she's saying:
Help me, I'm falling,
Where did all the love go?
Where's the love gone to?
Don't leave.”
Förvirrande..
torsdag 3 januari 2008
Åh, Horhus!
Idag förgylldes "skolbussen" av Be Good Tanyas Ootischenia.
Förutom att det är en underbar låt blir jag av någon anledning alltid så sjukt glad av textraden "I’m gonna spank you ‘till you can’t sit down."
Älskar snygg-mustiga hot och svordomar!
Mina favoriter är:
1. "If you ever, ever, do anything like that again I'll rip of your head and shit down your throat!" (uttalad av en vän på bred Arkansas-dialekt)
2. "You Cunt!" (i Withnail stil) Personlig favorit when in England. Får alltid fin effekt.
3. HELVETES JÄVLA HORHUS! Min absoluta svenska favorit sen barnsben. Passar i alla lägen.
onsdag 2 januari 2008
Here Comes Santa Claus
Tog en öl med F och T på "syltan" efter jobbet. Mer blandning av Cheers och Allå Allå än Sex and the City, men det passar mig fint. När jag kom hem hade jag fått en julklapp från W i Nashville. En julvlig "Johnny Cash Christmas Special 1977"- DVD egenhändigt inslagen i en tidningssida med en tjusig dam på och med ett fint julkort. På insidan var det en artikel om Bessie Smith, det kallar jag kvalitets inslagspapper. Nyårslöfte om att komma och hälsa på var enda önskade motprestationen, och det kallar jag en bra deal. Ser fram emot att sätta i mig dom sista resterna i risgrynsgrötskorven, tömma glöggflaskan och sjunga med när The Man in Black, Jerry Lee, June, Perkins och Orbison med vänner ger sig på julklassikerna.
Christmas Time's A-comin, igen.
Me myself and I
Jag gillar Stockholm bättre på morgonen.
Dricker kaffe på bussen, tittar ut i mörkret
och lyssnar på ”I’m not afraid to die”.
Jag gör det varje morgon nu.
Debaser och slussen ser snällare ut utan folk.
Ipoden får sköta sig själv så innan jag är framme har den spelat:
I’m not afraid to die – Gillian Welch
I’m on fire – Johnny Cash
If I could only win your love – Emmylou Harris
In a flash – Ron Sexsmith
In a manner of speaking – Tuxedomoon
I är en bra bokstav.
tisdag 1 januari 2008
Try a little kindness
Det är nya tider nu, 2008 närmare bestämt. Råttans år, ut med skräpet.
Det nya året är bara några timmar gammalt och jag har redan tappat bort ett par skor en väska och ett helt gäng minnen. Det verkar som att 2008 försöker lära mig att släppa taget om det gamla.
På årets nästsista dag förordade I ny riktning i mitt kärleksliv, helst i form av en lärarvikarie. "Inga mediekillar, musiker eller sånt patrask, snäll är ledord för 2008" Sen ordinerade hon runkish till upprepande av ordet snäll.
Jag lovade att försöka.
Jag tror på 2008.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)